Igår pratade jag med en mamma som gått min Sömnskola. Hon har förberett sig genom självstudier och 2 st 30-minuters samtal med mig. Hon har avsatt tid och gått All in. Första natten när de nya rutinerna kring att somna och somna om presenterades gick allt bra, för första gången någonsin somnade hennes 1-åring utan mammas bröst i munnen. Han somnade fullt medveten om att mamma var utanför sovrumsdörren. Han somnade trygg och lugn, utan att skrik eller gråta sig till sömns. Han vaknade några gånger på natten, mamman gick då in, klappade om sin pojke några minuter och lämnade sedan rummet innan han sov. Några gånger fick hon gå tillbaka in till honom.
Andra natten gick lite sämre. Istället för att blir arg eller sur blev pojken ledsen när mamma lämnade rummet. Gång på gång gick mamman tillbaka till sin pojke och tröstade honom men varje gång hon lämnade rummet blev han jätteledsen. Han grät en 5:a (på en 5-gradig skala). Han var förtvivlad så mamman fick stå kvar hos honom till dess att han somnade. Samma sak upprepades på natten.
Tredje natten samma ska som andra natten. Han var på riktig ledsen. Förtvivlad.
Mamman och jag pratade om detta i vårt 1:1 samtal. Vad ska man göra när barnet är ledset? Ska man lämna på samma sätt som när barnet blir argt? Nej, jag tycker inte det. Min övertygelse är att ett ledset barn inte ska lämnas ensamt i sitt rum. Ett ledset barn ska tröstas, även om det innebär att Sömnträningen inte går framåt.
Mamman och jag kom fram till att pausa och inte tvinga fram träningen. Mitt råd till mamman var att justera schemat så läggtiden på kvällen är 18:30 istället för 19:00, detta för att minska risken för övertrötthet. Mitt råd var också att sitta hos honom till dess att han somnade och därefter lämna rummet i tystnad. Ni som följt mig ett tag vet att jag vanligtvis inte ger föräldrar det rådet, att i tystnad lämna sovrummet när barnet somnat eftersom det kan skapa otrygghet eftersom barnet inte har kontroll på vart föräldern tagit vägen när hon eller han somnat.
Så varför gav jag mamman dessa råd? Den här pojken reagerade inte som de flesta andra barn i den åldern gör – de blir arga till 80% och när de har varit mer eller mindre arga/missnöjda i 30 minuter eller mer så kan det smyga in stänk av ledset, vanligtvis 10-20 %. Detta ledsna kallar jag för “trött-ledset”. Grundkänslan är alltså oftast “arg”. När barnet i det arga blir trött så kan man ibland höra små ledsna inslag.
Den här 1-åringen var annorlunda, han grät så hjärtat krossades – eller som hans mamma beskrev det “han grät en 10:a!” (på en 5-gradig skala). När det är så här så måste man tänka till och inte köra på. Inget barn ska ledset och förtvivlat gråta sig själv till sömns.
Planen nu är att familjen pausar och stannar där de är. Om några veckor ska de se om de kan arbeta vidare med rutiner kring att somna och somna om och ge pojken kontroll på när föräldern lämnar rummet och vart hon eller han befinner sig, kanske är pojken i ett stabilare läge då rent känslomässigt. Utvecklingssprång kan ibland vara känslomässigt stormiga (men inte alltid) och då kan det bästa vara att pausa under några dagar/veckor för att sedan jobba vidare med de nya rutinerna en tid framöver.
Mamman var ändå mycket tacksam för de framsteg som tagits – tidigare hade mamman ammat nätterna igenom och detta var inte längre ett alternativ på grund av smärta i kroppen. Eftersom den här familjen har ett äldre barn så upplevde de att de behöver få ordning på sömnen för att orka med att ta hand om båda barnen.
Allt gott, Hanna
